Herrlagets Sami Harun har åkt till San Antonio, Texas, för att representera Strength & Motion Academy. Sami som har ansetts vara en av de femtio bästa basketspelarna i Europa i hans åldersgrupp lämnar Fryshuset Basket för att testa sin förmåga i USA. 

Sami kommer från en basketfamilj där alla hans syskon vid någon tidpunkt tränat basket. Han bor tillsammans med sina föräldrar, två småbröder och en storasyster i Östberga, men har sina rötter i Eritrea.

”Min pappa är nog min största förebild med tanke på vad han gör för familjen. Han jobbar hårt, ibland har han haft flera jobb samtidigt, allt för familjen. Jag vill bli en man som tar hand om sin familj." På basketplan har han en annan förebild. "Michael Jordan! Han var bäst, jobbade hårt och tog inte basket för givet. Han spelade varje match som att det vore hans sista.”

Sami är den enda som spelar basket i familjen idag och han hade från början inte som avsikt att sikta mot att bli basketproffs.

”Basket var inte den första sporten jag älskade. Jag ville bli fotbollsproffs. Dock älskar jag bara basket idag och har till exempel inget fotbollslag som jag hejar på.”

Nu när det är dags att flytta känner Sami inte att han kommer sakna något från basketlivet i Sverige. Han tycker däremot att hans gamla lagkamrater ska känna sig befriade.

”De ska komma ihåg mig som en ”killer”! De ska känna en lättnat att de slipper hålla mig på träningen.”

 "Jag spelar basket för Östberga och för min familj.”

Genom landslagsspel har Sami hamnat mer under rampljuset. Bland annat har han fått uppleva höjdpunkten i sin karriär genom just landslagsspel.

”Landslagsspel har gett mig exponering eftersom jag mött spelare och ledare från andra länder. Lägret Basketball Without Borders var en möjlighet jag fick genom landslagsspel. Tanken bakom lägret var att samla de femtio bästa spelarna i Europa födda 1998, det var stort! Men jag spelar inte för landslaget, jag spelar basket för Östberga och för min familj.”

Sami ser basket som ett jobb.

”Det som motiverar mig är att jag ser basket som ett jobb även om jag inte får betalt nu så kan det komma senare. Varje match är som ett steg i rätt riktning.” 

Vilken riktning han tänker ta med sina studier har han ännu inte bestämt.

”Jag kommer att gå i skolan tre gånger i veckan, det är en förberedelse inför college. Jag har inte bestämt vilka ämnen jag ska studera eller vilka kurser jag kommer att ta.”

Skolan Sami ska till ligger i San Antonio, vars NBA lag är vida känt för att personifiera lagbasket. Sami har därför inga oväntade förväntningar på sitt nya lag. ”Bra lagkemi i ett lag där alla vill vinna och där alla har större mål än nuet.”

Han känner att han har basketmässigt bra koll på sig själv och har under sommaren disponerat sin tid väl.

”Jag har tränat mycket på saker jag behöver utveckla. Jag vill bli en bättre point guard och jag vill bli starkare. Om jag får säga själv har jag blivit lite starkare.”

Idag har han enligt sig själv en spelstil som liknar två av NBA:s stjärnor. ”Jag spelar som Cj McCollum eller Devin Booker.”

Till andra basketspelande ungdomar vill han säga att man ska ta vara på stunden. ”Jobba hårt! Ta inte basket för givet, det kan vara borta på en dag.”

"Strength & Motion academy is a Post Graduate academy a friend of mine and I started. The academy gives the opportunity for basketball players to showcase their skills in front of college scouts. It’s a seven month program for the serious athlete. Sami will be living with ten other players from all walks of life who have the same goal of being a college student-athlete. The player will travel around USA playing a tough schedule of junior colleges and other academies. It’s a preparation of the college experience which can be overwhelming for European players."
​
"The players attend school three times a week and provided with tutors for any assistance the player may need for school work or SAT preparations. The players have already been invited to attend Divisions 1 practices to see how intense it is. They also visit different D1 schools. The experience of a lifetime for Sami!", säger Fryshuset Baskets herrlagscoach Gee Gervin.

Fryshuset Basket önskar Sami Harun stort lycka till med sin fortsatta basketkarriär!

I slutet av sommaren flyger herrlagets Jacob Bodin till Hobbs, USA. Där ska han kommande säsong spela för New Mexico Junior College. Han beskriver hur hans bakgrund format honom och hur motgångar i hans liv har motiverat honom att bli bättre.

Jacob kommer ifrån en stor familj och har totalt åtta syskon. ”Jag växte upp utan pengar med tio personer i hushållet.” En av dem är Jonatan Bodin, hans tvillingbror, och lagkamrat sen de var små. Jacob och Jonatan är de enda i familjen som idrottar och de gillar att tävla mot varandra.

”Jag vill guarda den bästa på träningen och det är oftast han. Det har bildats rivalitet med tiden eftersom att han brukar snacka trash resten av dagen om det han presterat under träningen. Det är bra eftersom jag gillar competition.”

 ”Ingen annan i familjen idrottade, så ingen hade förståelse för varför jag gick och tränade konstant. Ingen förstod den ambition som fanns inom mig. Jag lägger ner extremt mycket tid. Det kanske inte alltid märkts, men jag har alltid velat att basket ska ta mig någonstans i livet. Många tror inte att jag jobbar hårt. Jag har alltid haft god fysik sedan jag var liten, men jag jobbar ständigt på att förbättra den.” Han jämför sin fysik med en Mercedes Benz. ”Jag är inte så kvick, men jag är snabb.”

Jacob ser upp till andra framgångsrika basketspelare som vuxit upp under liknande förhållanden.

”Mina främsta förebilder är inga jag känner. Mer personer som Russel Westbrook och LeBron James. LeBron växte upp som jag under tuffa förhållanden med en ensamstående mamma. De är bra på det de gör och jobbar hårt. Russel är en inspiration på grund av sin hustle, hur han dyker efter lösa bollar! Det kan vara därför jag tar så många returer som jag gör.”

Jacob som spelar guard ledde laget denna säsong med 6,4 returer per match. Han förklarar att statistiken är på grund av taktik och framförallt laginsatser.

”Coach satte mig i den positionen, jag fick ofta försvara större spelare. På så sätt hamnade jag ofta närmare korgen. Jag har inte så mycket size och fick träningsvärk i både rygg och ben av att blockera ut! Jag försöker ge hundra procent när jag går på returer och det är tur att jag är ganska spänstig när jag hoppar med två fötter. Dessutom var vi ett fast break lag och utan returer uppstår inga fast breaks. Det är så vi spelar och så vi gör poäng.”

På college kommer Jacobs motstånd vara ännu längre och större. ”Med mina dryga 190 cm kommer jag förmodligen inte ha ett snitt på över sex returer.”

”Jag ser mig själv som en allround spelare. Jag kan skjuta och jag kan ta den till korgen. Jag vill spetsa till min ”playmaking ability” inför resan över till USA. Jag gillar att vara involverad på planen.”

Under säsongen fick Jacob en överbelastning i ljumsken så den här sommaren har han försökt att inte överanstränga kroppen. Han missade en landslagssamling på grund av skadan och det är hans sista år i juniorlandslaget.

”Det har varit jobbigt mentalt. Istället har jag spenderat min tid på rehab, jag måste tänka smart. Mitt fokus har legat på att komma tillbaka och vara helt frisk. Jag vill vara så bra som möjligt när säsongen drar igång igen. Jag har tränat mycket skott och varit ute och joggat sent på kvällarna.”

Han har dock haft möjlighet till landslagsspel tidigare.

”När jag var 16 år spelade jag landskamper i Italien och Danmark. Efter det har jag spelat EM i Ukraina och i Österrike.” Jacobs bästa basketminne var att vinna B-EM i Österrike. ”Det var stort! Visst, jag har många bra minnen med grabbarna från Fryshuset, men inget slår B-EM. Det var massvis av människor som tittade och det var mycket känslor.”

Jacob berättar om A-EM i Ukraina. ”Vi fick gå runt med VIP lappar på bröstet och hotellet var sjukt! Det var stjärnstatus känsla över det hela.”
​
Landslagsuppdrag har dock inte varit en självklarhet från början.

”Jag blev nekad en plats i landslaget efter Miki Herkel Cup och något år senare startade jag under EM. Landslagsspel har fungerat som en drivkraft för mig. Mamma spenderade en massa pengar på olika läger och avgifter och sedan blev jag nekad. Det gjorde mig arg, jag ville ha valuta för pengarna. Tillslut blev man kallad och då kände man sig som en stjärna. Personligen vill jag säga att jag är mest tacksam för drivkraften! Men det har inte gjort mig till den jag är idag och var jag står. Fast det har varit kul!”

”Jag drivs mest att jag vet hur mycket tid jag lagt ner på min basket. Även av att se andra lyckas och den känslan man får av att man också borde lyckas. Jag har mött college och NBA spelare förut. Jag vet att jag kan och jag vill dominera på planen. Sedan är det viktigt med ledare på planen och jag försöker bli en sådan. Även coacher som jag lyssnat på brukar betona hur viktigt det är.”

”Jag vill att mina gamla lagkamrater ska komma ihåg mig som en kille man vill ha i sitt lag! En kille som pushar andra och som är en vinnare. En flexibel spelare som sprider självförtroende.”

Det är tydligt att Jacob lägger mycket vikt i relationen med sina lagkamrater.

”Jag bryr mig om mina lagkamrater och vill att andra ska lära sig av både mina framsteg och motgångar. När jag har en idé säger jag det rakt ut! Blir det fel får man ta på sig skulden och sedan går livet vidare. Något annat som drivit mig är att jag känner att jag skulle kunna tävla i större sammanhang med andra utmaningar. Därför är jag väldigt glad att få prova på college basket.”

Jacobs tanke är möjligheten att spela för New Mexico Junior College ska leda till fler möjligheter.

”Eftersom det är Junior College kan man bara välja att studera mellan art och science, ungefär som samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga ämnen. Jag kommer att plugga de samhällsvetenskapliga. Det är bra eftersom att jag kommer hinna fokusera mycket på basket. Planen är att ”transfer” till ett D1 (division 1) college och sedan där kunna välja bland en jättelång lista av studieämnen.”

Jacobs bakgrund har gjort honom mycket målmedveten och väl införstådd i vad som krävs av för att lyckas som basketspelare.
​
”Till yngre spelare vill jag säga att man måste jobba otroligt hårt. Våga vara sig själv, vara sin egen typ av spelare. USA har mer basketspelare än vad det finns människor i hela Sverige. Man måste sticka ut, vara en diamant i sanden och inte falla för grupptryck som finns runtomkring. Var ärlig mot dig själv och fråga dig själv om du vill göra det till hundra procent! Annars gör man det man vill göra till hundra procent istället. Träna mycket, men träna smart.

​Elitansvarig Kanku Ilunga beskriver vikten av att ge unga spelare möjligheten att spela basket utanför Sverige. 
​
”Från Fryshusets Baskets perspektiv är det otroligt viktigt att vi utvecklar spelare så att de kan ta steget ut internationellt och fortsätta utvecklas. Vi blir glada när spelare kan sprida sina vingar och ta sin basket till nästa nivå. När spelare kan ta sig ut till college eller Europa, har vi gjort vårt jobb. En spelare ska inte behöva byta klubb för att utvecklas. Fryshuset Basket har mycket goda möjligheter att utveckla spelare.”

”I det här fallet är vi otroligt glada för att Jacob går vidare med hans basketspelande. Dock är han alltid välkommen tillbaka när han vill. Våra dörrar står öppna!”

”När man åker iväg och spelar college eller proffsbasket bör man tänka på vem man representerar. På personnivå, klubbnivå och familjenivå. Det är avgörande huruvida man kan anpassa sig till förändringar. Exempelvis är kroppsspråket annorlunda och tolkningen av kroppsspråket är annorlunda. Det är en annan kultur, man måste bryta dåliga mönster. Man lämnar alltid ett avtryck ifrån sig och det avtrycket måste man lära sig av när man går vidare.”
​
”Basket i USA handlar mycket om tränings vilja och disciplin. Man måste ha fysiska egenskaper. Inte nödvändigtvis färdiga sådana, men man måste ha en viss fysik för att kunna hantera träningen. Jacob är redo för det, dessutom han är träningsvillig. Det kommer att gå bra för honom. Vi är väldigt glada över att han får den här chansen”.

​Fryshuset Basket önskar Jacob Bodin stort lycka till med sin fortsatta basketkarriär!
 
 
 
 
 
 
 

Fryshuset Basket startade våren 2016 ett motionslag med syftet att samla kvinnliga förebilder för att representera föreningen på och utanför basketplanen. Det var början på ett framgångsrikt projekt där bland annat lärare, coacher, och styrelsemedlemmar samlades.

Under sommaren kommer vi få möjligheten att lära känna några av dessa spelare lite bättre.

Denna vecka: Lisen Pändel

Lisen kommer från Uppsala där hennes basketresa också började. Hon har spelat basket sedan ung ålder och har representerat staden på landets högsta nivå. Samtidigt har hon varit bekant med Fryshuset sedan ett antal år tillbaka.

”Jag är uppväxt i Uppsala och började spela basket där när jag var 10 år. När jag var 15 år var jag med i regionslandslaget ”Mellansverige” tillsammans med stora stjärnor som Agnes Nordström, Elin och Frida Eldebrink, samt Louise Halvarsson. I samband med detta började jag spela i Uppsalas damlag Sallén. Efter det spelade jag basket i Uppsala fram tills att jag var 22 år, alltså 2010, med en liten vistelse i Barcelona där jag spelade med ett lag under en halv säsong år 2007.”

​Lisen har i olika sammanhang tävlat om en plats i landslaget. Dock har det inte gått som hon tänkt.

”Jag åkte även iväg på Mikki Herkel cupen men fick kalla fötter efter första natten och åkte hem. Jag blev sedan kallad vid ett senare tillfälle till en landslagsuttagning, men jag har aldrig kommit med i landslaget.”

Basket var populärt bland hennes vänner som en ung flicka och det var naturligt att Lisen valde just den sporten.

"Jag visste att min klasskamrat och granne på gatan Agnes Nordström och hennes syster Åsa spelade basket på skolan där jag gick. Jag tog kontakt med dem och började spela där när jag var 10 år.”

”Då fanns det inte ett lag för spelare födda 1988, så jag spelade med de som var ett år äldre. Senare tog jag med mig en massa andra vänner och ett lag för spelare födda 1988 startades!”

”Det var bara att skola om”

”Redan vid 13 års ålder var jag 171 centimeter lång. Därmed har jag alltid spelat som power forward, det vill säga attackerat korgen och tagit mycket returer. När jag sen började spela på elitnivå var jag helt plötsligt inte lika lång. De som ”växte sent”, så som min vän Agnes Nordström, blev istället långa guards. Själv var jag helt plötsligt en kort power forward och fick börja öva på 3-poängare och spela som ”andraguard” vid vuxen ålder. Vilket jag inte alls var van vid. Det var bara att skola om.”

Lisen hade andra styrkor som guards vanligtvis inte besitter. ”Styrka och spänst har alltid varit min starka sida snarare än spelförståelse, ledarskap och bollkontroll.

Hon hade fler drömmar än bara basketen, bland annat det akademiska, och blev tillslut tvungen att fatta ett livsbeslut. ”Basket är ju fortfarande en relativt liten sport i Sverige och speciellt i dambasketen går det inte att gå runt ekonomiskt om man inte arbetar extra. Jag hade ingen lust att ta en massa studielån för att kunna studera och spela basket, utan jag valde att arbeta extra. Det var synd tycker jag.”

”Respekt för hela Fryshuset”

”Jag representerar Fryshuset Basket idag för att jag länge haft ett stort intresse och respekt för hela Fryshuset som stiftelse och allt arbete som de gör för samhället. I och med att jag inte hade spelat på 6 år krävdes det att jag skulle känna mig hemma för att kunna spela igen, dessutom ville jag spela för en klubb där jag känner att jag passar in.”

Lisen har idag starka band till Fryshusets verksamheter.

”Jag arbetar som lärare på Fryshusets gymnasium sedan ett år tillbaka. Tidigare har jag själv varit mycket på Fryshuset och spelat basket i min ungdom, i samband med att vi har spelat mot Fryshuset.”

Tidigare: Jasmina Pacariz, Hanna Renkse, Emilia Hallin, Jenny Håkansson