Årsta den 24 augusti
- Jag vet inte exakt vad jag fastnade för i basket, säger Sandra. Kanske var det gemenskapen och att andra tjejer var lika stora och såg ut som jag.
Som 12-åring hade hon redan prövat sporter som gymnastik och handboll, men en dag var Sandra med sin mamma på ICA och såg en lapp på anslagstavlan där det stod: ”Är din dotter lång? Kom och testa basket i Södermalmsskolan!”. Redan efter första träningen var det bara basket som gällde. Drygt 13 år senare och efter återkommande skador så sa kroppen till slut definitivt nej. Vid 25-års ålder hade meriterna dock hunnit bli många, till exempel EM-brons med juniorlandslaget 2009, SM-guld för damer 2010 och spel både på college i USA och som professionell i Tyskland. Sandra är numera tillbaka i Sverige och har nyligen gift sig med sin Larenz Abston, som hon träffade under studietiden i USA. Inför denna säsong väntar nya utmaningar som coach för Fryshuset Damer U16.
Som ung spelade du i alla landslag.
Jag rehabiliterade en skada under U15, men annars stämmer det. U16, U18, U20 och sedan var jag med på några läger med Damlandslaget.
Kan du berätta lite om dina skador?
Det började med att jag pajade korsbandet när jag var 14 år.
Vad hände?
Det går inte att säga säkert. En kombination troligtvis av att jag tränade för mycket och att vi inte hade någon knäkontroll på den tiden. Det kom senare, typ efter att jag hade skadat mig.
Hur lång tid tog det att komma tillbaka?
Ett bra tag första gången. Läkarna trodde att jag bara hade råkat ut för en stukning, så efter 6 veckors rehab började jag spela igen och då var det ju kört. Utan korsband gick menisken sönder, både på insidan och utsidan.
Ändå fortsatte du.
Ja, jag har bra work-ethic och gav inte upp.
Efter SM-guldet med 08 Stockholm åkte du till USA för att spela med det framgångsrika universitetet Georgia Tech i Atlanta. Ni gick ända till ”NCAA Tournament Sweet 16" det året. Du fick inte så mycket speltid, men för en rookie på ett så pass bra college är det ju snarare mer en regel än undantag. Därför var det lite överraskande att du åkte hem redan säsongen efter.
Jag trivdes inte och kände att jag var klar med college. Kanske var jag inte tillräckligt mogen heller. Jag började ju i skolan ett år tidigare än de i min ålder och var bara 17 när jag åkte till USA efter gymnasiet. När jag väl var hemma i Sverige under säsongen i Damligan så ångrade jag mig och tackade ja när George Mason University i Virginia hörde av sig.
Blev det en bra situation för dig?
George Mason var något sämre basketmässigt, men jag trivdes bättre med skolan och det var där jag bestämde mig för vad jag ville utbilda mig till. Jag tog en Bachelorexamen i Sports Management, ett 4-årigt program som jag läste in på 3 år.
En utbildning som är svår att översätta till svenska?
Exakt, men jag vet att vi kommer att flytta tillbaka till USA så småningom och då är den perfekt att ha. Jag har också en massa coach-kontakter i USA.
Så du vill bli coach på heltid?
Drömmen är att bli coach för ett division 1-college. Jag älskar att coacha!
När upptäckte du det?
Vet inte, men det har varit lätt för mig att få kontakt med unga tjejer.
Märkte du det när du kom till Sverige?
Nej det märkte jag innan och det sa även mina coacher i USA till mig.
Jobbade du med dem?
Inte så, men de bad mig ställa upp utanför basketen som mentor för utsatta tonåringar som behövde någon att prata med.
Varför inte bara verka socialt då, måste det vara basket?
Jag vill jobba med unga utsatta tjejer och inte bara via basket, det räcker inte. Vi får väl se om jag snart går tillbaka till studier igen och i sådana fall ska jag plugga till socionom.
Har du haft bra betyg i allting?
Ja, jag har alltid varit bra i skolan.
Du vill hjälpa tjejer men inte killar?
Alltså jag får bra kontakt med ungdomar avsett kön, men jag känner att det är mer fokus på utsatta killar. Det är alltid fokus på män.
Hur vill du vara som ledare?
Jag vill vara en person för unga tjejer som jag själv hade behövt ha.
- Jag vet inte exakt vad jag fastnade för i basket, säger Sandra. Kanske var det gemenskapen och att andra tjejer var lika stora och såg ut som jag.
Som 12-åring hade hon redan prövat sporter som gymnastik och handboll, men en dag var Sandra med sin mamma på ICA och såg en lapp på anslagstavlan där det stod: ”Är din dotter lång? Kom och testa basket i Södermalmsskolan!”. Redan efter första träningen var det bara basket som gällde. Drygt 13 år senare och efter återkommande skador så sa kroppen till slut definitivt nej. Vid 25-års ålder hade meriterna dock hunnit bli många, till exempel EM-brons med juniorlandslaget 2009, SM-guld för damer 2010 och spel både på college i USA och som professionell i Tyskland. Sandra är numera tillbaka i Sverige och har nyligen gift sig med sin Larenz Abston, som hon träffade under studietiden i USA. Inför denna säsong väntar nya utmaningar som coach för Fryshuset Damer U16.
Som ung spelade du i alla landslag.
Jag rehabiliterade en skada under U15, men annars stämmer det. U16, U18, U20 och sedan var jag med på några läger med Damlandslaget.
Kan du berätta lite om dina skador?
Det började med att jag pajade korsbandet när jag var 14 år.
Vad hände?
Det går inte att säga säkert. En kombination troligtvis av att jag tränade för mycket och att vi inte hade någon knäkontroll på den tiden. Det kom senare, typ efter att jag hade skadat mig.
Hur lång tid tog det att komma tillbaka?
Ett bra tag första gången. Läkarna trodde att jag bara hade råkat ut för en stukning, så efter 6 veckors rehab började jag spela igen och då var det ju kört. Utan korsband gick menisken sönder, både på insidan och utsidan.
Ändå fortsatte du.
Ja, jag har bra work-ethic och gav inte upp.
Efter SM-guldet med 08 Stockholm åkte du till USA för att spela med det framgångsrika universitetet Georgia Tech i Atlanta. Ni gick ända till ”NCAA Tournament Sweet 16" det året. Du fick inte så mycket speltid, men för en rookie på ett så pass bra college är det ju snarare mer en regel än undantag. Därför var det lite överraskande att du åkte hem redan säsongen efter.
Jag trivdes inte och kände att jag var klar med college. Kanske var jag inte tillräckligt mogen heller. Jag började ju i skolan ett år tidigare än de i min ålder och var bara 17 när jag åkte till USA efter gymnasiet. När jag väl var hemma i Sverige under säsongen i Damligan så ångrade jag mig och tackade ja när George Mason University i Virginia hörde av sig.
Blev det en bra situation för dig?
George Mason var något sämre basketmässigt, men jag trivdes bättre med skolan och det var där jag bestämde mig för vad jag ville utbilda mig till. Jag tog en Bachelorexamen i Sports Management, ett 4-årigt program som jag läste in på 3 år.
En utbildning som är svår att översätta till svenska?
Exakt, men jag vet att vi kommer att flytta tillbaka till USA så småningom och då är den perfekt att ha. Jag har också en massa coach-kontakter i USA.
Så du vill bli coach på heltid?
Drömmen är att bli coach för ett division 1-college. Jag älskar att coacha!
När upptäckte du det?
Vet inte, men det har varit lätt för mig att få kontakt med unga tjejer.
Märkte du det när du kom till Sverige?
Nej det märkte jag innan och det sa även mina coacher i USA till mig.
Jobbade du med dem?
Inte så, men de bad mig ställa upp utanför basketen som mentor för utsatta tonåringar som behövde någon att prata med.
Varför inte bara verka socialt då, måste det vara basket?
Jag vill jobba med unga utsatta tjejer och inte bara via basket, det räcker inte. Vi får väl se om jag snart går tillbaka till studier igen och i sådana fall ska jag plugga till socionom.
Har du haft bra betyg i allting?
Ja, jag har alltid varit bra i skolan.
Du vill hjälpa tjejer men inte killar?
Alltså jag får bra kontakt med ungdomar avsett kön, men jag känner att det är mer fokus på utsatta killar. Det är alltid fokus på män.
Hur vill du vara som ledare?
Jag vill vara en person för unga tjejer som jag själv hade behövt ha.
(Efter intervjun blev det officiellt att Sandra denna säsong även ska vara assisterande tränare för ungdomslandslaget Damer U15).
RSS-flöde