- Jag ångrar ingenting, men ibland önskar jag att jag aldrig hade börjat med både basket och golf och istället endast valt en sport. Som ung hade jag ingen plan, ena dagen kunde jag gå ner till havet för att surfa och nästa dag spela tennis. Så såg mitt liv ut. Det var först när jag kom till Sverige efter att ha fyllt 32 år som jag verkligen började satsa ordentligt med två träningspass om dagen, styrketräning o.s.v. berättar Arild.
Efter sedvanligt morgonpass med sina elever sätter han sig ned med en kopp kaffe vid ett av borden i Fryshusets fik. Det har varit en brokig och annorlunda väg för Arild. Från ett mediokert div 3-college i Santa Barbara via Norge till att så pass sent i livet flytta till Sverige. Att ändå i efterhand anses vara en av basketligans bästa någonsin, i konkurrens med flera NBA-meriterade spelare, är imponerande. Men det får en också att undra: Hur bra spelare kunde inte Arild egentligen ha blivit?
Arild Willy Beck föddes i Norge 1956. Hans far var rörmokare och mor hemmafru.
- Min mamma var mormon (Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars Heliga) och under andra världskriget då Norge var ockuperat av Tyskland lyckades hennes familj undfly kriget genom att bo tre år i den amerikanska staden Utah, där det bor över 2 miljoner mormoner, berättar Arild.
När föräldrarna träffades var det mitt i den ekonomiskt tuffa efterkrigstiden i Norge. Pappan som hade jobbat som rörmokare sedan 14-årsåldern hade svårt att försörja familjen och deras nyfödde son.
- Efter att jag föddes blev det tufft. Mamma hade en farbror som bodde kvar i Utah och pappa sa: ”Vi åker dit och ger det fem år.” Planen var att återvända och om allt gick bra eventuellt köpa ett hus i Norge för de ihoptjänade pengarna, berättar Arild.
Ett år senare hade familjen bosatt sig i Utah, men ganska snart så drog flyttlasset vidare till varmare breddgrader, närmare bestämt till södra Kalifornien och förorten Goleta i Santa Barbara, 500 meter från stranden och där stannade de.
- Det fanns mycket jobb för pappa och när mina föräldrar hade hunnit vänja sig vid vädret så blev det svårt att flytta därifrån, skrattar Arild.
Nästan alla barn runt Santa Barbara idrottade på olika sätt.
- Vi lekte i parkerna, sedan blev det mer organiserat på highschool. Ett år spelade jag baseball för att sedan byta till Amerikansk fotboll. Snart blev jag seriöst intresserad av både basket och golf, men vid den tidpunkten var jag nog mer inne på golf. Som 17-åring hade jag noll i handikapp och min idol var Jack Nicklaus, berättar Arild.
På Santa Barbara City College som är ett junior college spelade han under tre år i ett riktigt bra basketlag. Första säsongen studerade Arild dock inte, vilket skapade komplikationer när han senare ville byta till ett div 1-college (som endast gav 2- eller 4-åriga scholarships) .
- Det kom som en chock. Jag trodde inte att mitt första år skulle räknas, men officiellt sågs det som att jag hade varit där i tre år fast jag bara studerat två av dem. Detta innebar att inget div 1-college ville rekrytera mig och jag valde därför att gå till ett div 3-college som heter Westmont College.
Efter avslutade studier började Arild jobba på ett försäkringsbolag samt under ledig tid fortsätta med både basket och golf på hobbynivå. Efter två år fick han ett samtal från Nels Hawkinson, en amerikan som spelat professionellt i Norge sedan flera år. Han berättade att han befann sig i Santa Barbara och precis hade startat en egen agentfirma som heter ”Basketball Travelers”. De bestämde att de skulle ses i hallen nästkommande dag för ett pick-up game. Nels Hawkinson gillade vad han såg och efteråt gav han Arild ett kontraktsförslag i handen.
- Jag tänkte wow, ett års betald semester! Dessutom bodde ju mormor, morfar och alla mina släktingar i Oslo, även om jag bara kunde tala pyttelite norska vid den tiden.
1981 landade Arild i Norge och strax efteråt träffade han sin livs kärlek, landslagsguarden Anna Lundén ifrån Sverige. Hon hade precis som han kommit för att både spela basket och pröva på något annorlunda. Första dejten kunde dock ha slutat i fiasko.
- Vi satt på tunnelbanan, på väg in mot stan, och jag upptäckte att jag inte tagit med mig tillräckligt med pengar. Jag hade missuppfattat valutan. Istället för 100 kr så hade jag bara 10 kr på fickan, men som tur var visade hon förståelse och vi har hållit ihop sedan dess, skrattar Arild.
Tillsammans spenderade paret Beck åtta år i Norge med olika klubbar. En säsong coachade Anna t.o.m i högsta herrligan. Hennes lag slutade trea och Arilds lag vann guld.
- Anna coachade ett år i norska elitserien samtidigt som jag spelade i ett annat lag. Vi möttes under säsongen, hon som coach och jag som spelare. Anna hade skaffat sig en så pass stor respekt. Hon var en av de mest otroliga försvarsspelare jag sett. Jag såg henne aldrig bli ”slagen efter dribbling” någonsin!
1989 när deras son Willy fyllt två år så bestämde de sig för att flytta till Sverige. Anna hade redan slutat, men tackade däremot ja till att coacha hennes moderförening Alvik Baskets damlag. Arild tänkte också först lägga av, men lockades av tanken att göra ett sista ordentligt försök.
- Jag hade inte tränat speciellt hårt under tiden i Norge. De sista åren var jag spelande coach parallellt med att jag jobbade heltid som försäljare på ett oljebolag. När jag kom till Sverige fick jag en nytändning, men trodde inte att någon skulle vilja ha mig, berättar Arild.
Första försöket bekräftade också hans farhågor. Två tryouts med Alvik resulterade inte i något kontrakt. Alviks starke man på den tiden var inte imponerad.
- Egon Håkanson sa: ”Aldrig i livet att jag satsar på en 32-åring som spelat åtta år i Norge”, berättar Arild och skrattar.
I detta skede klev Anna tydligare in i handlingen. Om någon kände till Arilds potential så var det ju hon. Kunde inte hennes make tala för sig så fick helt enkelt hon göra det.
Anna var vid tidpunkten den mest framgångsrika kvinnliga spelaren Alvik hade fostrat, med 47 A-landskamper och ett EM-slutspel 1978 efter vilket hon sensationellt blev uttagen till att representera Europalaget. Hennes stjärnstatus i Norge uppmärksammades även i Sverige. Dessutom hade hon coachat ett herrlag till brons i norska högstaligan (en bedrift man kan undra om en kvinna lyckats med i någon av de Europeiska högstadivisionerna sedan dess). När Annas moderförening inte litade på hennes omdöme om Arild så visste hon att det var ett beslut de skulle få ångra.
Nästa försök skedde hos den andra svenska klubb Anna hade spelat för, nämligen KFUM Söder Basket. Som ung spelare när Alvik inte ville satsa på damlaget så valde hon att byta till Söders elitserielag. Där spelade hon i tre år som etablerad landslagsspelare. Mycket hade dock förändrats, nu fanns det inte bara ett damlag utan även ett herrlag i högsta serien. Föreningen hade också låtit bygga en egen hemmahall i ett nedlagt gammalt fryshus vid Danvikstull. Några klubbprofiler hon kände fanns kvar, men också en ny herre vid namn Anders Carlberg. Ganska snart stod det klart att det var honom tillika Fryshusets grundare Anna behövde övertyga.
- Min fru hade blivit som min agent, berättar Arild. Hon sa till Anders: ”Lita på mig, om ni ger honom chansen att komma i form, så lovar jag att ni får en toppspelare i svensk basket under flera år framöver!”
Sagt och gjort, Arild fick chansen. Första säsongen höll sig laget kvar med nöd och näppe. En avgörande match mot KFUM Skellefteå avgjorde saken till Söders favör.
- Två pass om dagen hade gjort att jag gått ner 10 kg. Kroppen var inte van vid att träna så hårt. Det gjorde mig lite svag, men det gick ändå hyfsat. Laget var däremot ingen succé, så jag räknade med att få sparken och eventuellt flytta tillbaka till Norge, berättar Arild.
Anders Carlberg och Söder Baskets styrelse var dock nöjda. De såg hur Arild utvecklades och förutspådde att han snart skulle bli den spelare Anna utlovat.
- Under försäsongen fick jag tillbaka den vikt jag hade förlorat, men nu bestod den av muskler. Jag tränade hela sommaren i Santa Barbara och blev så inspirerad av att komma i form. Jag kände att ”jag älskar verkligen basket!”
Säsong två slutade med att Söder hamnade i mitten av tabellen, men Arild hade på allvar presenterat sig som en av seriens främsta. Under hans tredje säsong gick laget till final, där de förlorade mot Södertälje BBK.
- Vi hade bytt namn till Stockholm Capitals, tack vare ett samarbete med KFUM Central. Guarden Ron Lee övertalades att göra comeback efter att ha lagt av några år tidigare, berättar Arild.
Ron Lee är kanske den mest meriterade spelare som spelat i Sverige under en hel säsong. 1977-78 ledde han NBA-statistiken i mest gjorda ”steals”. Han hade förvisso hunnit fylla 40 år, men kunde fortfarande leverera från bakplan. Ron blev den pusselbit laget behövde för att gå hela vägen.
Detta skedde säsongen 1992-93 då Stockholm Capitals blev svenska mästare efter finalseger mot Norrköping Dolphins. Förstafemman bestod av Andrew Steinfeld, Ibbe Diarra, Christer Sabel, Ron Lee och Arild Beck.
- När jag tittar tillbaka på mina fem år som spelare i Sverige så gör jag det med glädje, men jag tycker att vi borde ha vunnit både säsongen innan och efter SM-guldet. Det grämer mig ibland, men det drabbar många spelare när de lagt upp skorna på hyllan, skrattar Arild.
Efter att Arild bestämt sig för att sluta följde fem år på Egon Håkansons företag som försäljare.
- Egon bad faktiskt om ursäkt och visade ånger över att han inte skrev kontrakt med mig, men jag svarade: ”Det är lugnt, det hade nog inte jag heller gjort”, skrattar Arild.
Under tiden fick han flera erbjudanden om att börja coacha, men höll sig ganska långt ifrån basket. När sonen Willy blev tillräckligt gammal började han dock träna honom i Alvik.
- Anders Carlberg ringde hösten 1999 och frågade om jag ville bli ansvarig baskettränare för Fryshusets gymnasium. Det lät för bra för att vara sant! Jag hade känt under lång tid att jag ville hjälpa ungdomar att utvecklas.
Många elever har under 20 år passerat revy. Vissa årgångar och spelare har satt extra starka avtryck.
- Första gymnasieåret med P-87. Vi deltog i den europeiska ungdomsserien EYBL och vann i gruppspelet både över Sabonisskolan från Litauen och CSKA Moskva från Ryssland. Tyvärr drabbades vi av skador strax innan slutspel, tråkigt för vi var en av favoriterna till guldet.
Rudy Mbemba är troligtvis den mest talangfulla spelare jag coachat, han jobbade hårt och disciplinerat när jag ansvarade för honom. Situationen vi skapade med den generationen gjorde att t.o.m Rudy ibland hade svårt att göra poäng på träning och det var därför han utvecklades så snabbt. Efter säsongen blev han proffs i Spanien och snart upphöjd som en av Europas största talanger, berättar Arild.
Andra generationer han minns är P-89, P-90, P-98, P-99, med vilka förutsättningarna var jämförbara.
- Nu ser jag fram emot att jobba med P-05. Vi har redan satt igång försäsongsträningarna. Vanligtvis spenderar jag hela somrarna hemma i Santa Barbara, men i år gick det inte p.g.a. Covid-19.
Vad är det då som fortfarande motiverar honom?
- När jag tittar tillbaka på mina 20 år som tränare så tänker jag framförallt på alla träningspass. Att få jobba med en dedikerad grupp som vill lära sig, hjälpa dem att ta nästa steg. Ge mig till exempel en tidig lördagmorgon med hög intensitet i Fryshuset...i de stunderna älskar jag mitt jobb!
Efter sedvanligt morgonpass med sina elever sätter han sig ned med en kopp kaffe vid ett av borden i Fryshusets fik. Det har varit en brokig och annorlunda väg för Arild. Från ett mediokert div 3-college i Santa Barbara via Norge till att så pass sent i livet flytta till Sverige. Att ändå i efterhand anses vara en av basketligans bästa någonsin, i konkurrens med flera NBA-meriterade spelare, är imponerande. Men det får en också att undra: Hur bra spelare kunde inte Arild egentligen ha blivit?
Arild Willy Beck föddes i Norge 1956. Hans far var rörmokare och mor hemmafru.
- Min mamma var mormon (Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars Heliga) och under andra världskriget då Norge var ockuperat av Tyskland lyckades hennes familj undfly kriget genom att bo tre år i den amerikanska staden Utah, där det bor över 2 miljoner mormoner, berättar Arild.
När föräldrarna träffades var det mitt i den ekonomiskt tuffa efterkrigstiden i Norge. Pappan som hade jobbat som rörmokare sedan 14-årsåldern hade svårt att försörja familjen och deras nyfödde son.
- Efter att jag föddes blev det tufft. Mamma hade en farbror som bodde kvar i Utah och pappa sa: ”Vi åker dit och ger det fem år.” Planen var att återvända och om allt gick bra eventuellt köpa ett hus i Norge för de ihoptjänade pengarna, berättar Arild.
Ett år senare hade familjen bosatt sig i Utah, men ganska snart så drog flyttlasset vidare till varmare breddgrader, närmare bestämt till södra Kalifornien och förorten Goleta i Santa Barbara, 500 meter från stranden och där stannade de.
- Det fanns mycket jobb för pappa och när mina föräldrar hade hunnit vänja sig vid vädret så blev det svårt att flytta därifrån, skrattar Arild.
Nästan alla barn runt Santa Barbara idrottade på olika sätt.
- Vi lekte i parkerna, sedan blev det mer organiserat på highschool. Ett år spelade jag baseball för att sedan byta till Amerikansk fotboll. Snart blev jag seriöst intresserad av både basket och golf, men vid den tidpunkten var jag nog mer inne på golf. Som 17-åring hade jag noll i handikapp och min idol var Jack Nicklaus, berättar Arild.
På Santa Barbara City College som är ett junior college spelade han under tre år i ett riktigt bra basketlag. Första säsongen studerade Arild dock inte, vilket skapade komplikationer när han senare ville byta till ett div 1-college (som endast gav 2- eller 4-åriga scholarships) .
- Det kom som en chock. Jag trodde inte att mitt första år skulle räknas, men officiellt sågs det som att jag hade varit där i tre år fast jag bara studerat två av dem. Detta innebar att inget div 1-college ville rekrytera mig och jag valde därför att gå till ett div 3-college som heter Westmont College.
Efter avslutade studier började Arild jobba på ett försäkringsbolag samt under ledig tid fortsätta med både basket och golf på hobbynivå. Efter två år fick han ett samtal från Nels Hawkinson, en amerikan som spelat professionellt i Norge sedan flera år. Han berättade att han befann sig i Santa Barbara och precis hade startat en egen agentfirma som heter ”Basketball Travelers”. De bestämde att de skulle ses i hallen nästkommande dag för ett pick-up game. Nels Hawkinson gillade vad han såg och efteråt gav han Arild ett kontraktsförslag i handen.
- Jag tänkte wow, ett års betald semester! Dessutom bodde ju mormor, morfar och alla mina släktingar i Oslo, även om jag bara kunde tala pyttelite norska vid den tiden.
1981 landade Arild i Norge och strax efteråt träffade han sin livs kärlek, landslagsguarden Anna Lundén ifrån Sverige. Hon hade precis som han kommit för att både spela basket och pröva på något annorlunda. Första dejten kunde dock ha slutat i fiasko.
- Vi satt på tunnelbanan, på väg in mot stan, och jag upptäckte att jag inte tagit med mig tillräckligt med pengar. Jag hade missuppfattat valutan. Istället för 100 kr så hade jag bara 10 kr på fickan, men som tur var visade hon förståelse och vi har hållit ihop sedan dess, skrattar Arild.
Tillsammans spenderade paret Beck åtta år i Norge med olika klubbar. En säsong coachade Anna t.o.m i högsta herrligan. Hennes lag slutade trea och Arilds lag vann guld.
- Anna coachade ett år i norska elitserien samtidigt som jag spelade i ett annat lag. Vi möttes under säsongen, hon som coach och jag som spelare. Anna hade skaffat sig en så pass stor respekt. Hon var en av de mest otroliga försvarsspelare jag sett. Jag såg henne aldrig bli ”slagen efter dribbling” någonsin!
1989 när deras son Willy fyllt två år så bestämde de sig för att flytta till Sverige. Anna hade redan slutat, men tackade däremot ja till att coacha hennes moderförening Alvik Baskets damlag. Arild tänkte också först lägga av, men lockades av tanken att göra ett sista ordentligt försök.
- Jag hade inte tränat speciellt hårt under tiden i Norge. De sista åren var jag spelande coach parallellt med att jag jobbade heltid som försäljare på ett oljebolag. När jag kom till Sverige fick jag en nytändning, men trodde inte att någon skulle vilja ha mig, berättar Arild.
Första försöket bekräftade också hans farhågor. Två tryouts med Alvik resulterade inte i något kontrakt. Alviks starke man på den tiden var inte imponerad.
- Egon Håkanson sa: ”Aldrig i livet att jag satsar på en 32-åring som spelat åtta år i Norge”, berättar Arild och skrattar.
I detta skede klev Anna tydligare in i handlingen. Om någon kände till Arilds potential så var det ju hon. Kunde inte hennes make tala för sig så fick helt enkelt hon göra det.
Anna var vid tidpunkten den mest framgångsrika kvinnliga spelaren Alvik hade fostrat, med 47 A-landskamper och ett EM-slutspel 1978 efter vilket hon sensationellt blev uttagen till att representera Europalaget. Hennes stjärnstatus i Norge uppmärksammades även i Sverige. Dessutom hade hon coachat ett herrlag till brons i norska högstaligan (en bedrift man kan undra om en kvinna lyckats med i någon av de Europeiska högstadivisionerna sedan dess). När Annas moderförening inte litade på hennes omdöme om Arild så visste hon att det var ett beslut de skulle få ångra.
Nästa försök skedde hos den andra svenska klubb Anna hade spelat för, nämligen KFUM Söder Basket. Som ung spelare när Alvik inte ville satsa på damlaget så valde hon att byta till Söders elitserielag. Där spelade hon i tre år som etablerad landslagsspelare. Mycket hade dock förändrats, nu fanns det inte bara ett damlag utan även ett herrlag i högsta serien. Föreningen hade också låtit bygga en egen hemmahall i ett nedlagt gammalt fryshus vid Danvikstull. Några klubbprofiler hon kände fanns kvar, men också en ny herre vid namn Anders Carlberg. Ganska snart stod det klart att det var honom tillika Fryshusets grundare Anna behövde övertyga.
- Min fru hade blivit som min agent, berättar Arild. Hon sa till Anders: ”Lita på mig, om ni ger honom chansen att komma i form, så lovar jag att ni får en toppspelare i svensk basket under flera år framöver!”
Sagt och gjort, Arild fick chansen. Första säsongen höll sig laget kvar med nöd och näppe. En avgörande match mot KFUM Skellefteå avgjorde saken till Söders favör.
- Två pass om dagen hade gjort att jag gått ner 10 kg. Kroppen var inte van vid att träna så hårt. Det gjorde mig lite svag, men det gick ändå hyfsat. Laget var däremot ingen succé, så jag räknade med att få sparken och eventuellt flytta tillbaka till Norge, berättar Arild.
Anders Carlberg och Söder Baskets styrelse var dock nöjda. De såg hur Arild utvecklades och förutspådde att han snart skulle bli den spelare Anna utlovat.
- Under försäsongen fick jag tillbaka den vikt jag hade förlorat, men nu bestod den av muskler. Jag tränade hela sommaren i Santa Barbara och blev så inspirerad av att komma i form. Jag kände att ”jag älskar verkligen basket!”
Säsong två slutade med att Söder hamnade i mitten av tabellen, men Arild hade på allvar presenterat sig som en av seriens främsta. Under hans tredje säsong gick laget till final, där de förlorade mot Södertälje BBK.
- Vi hade bytt namn till Stockholm Capitals, tack vare ett samarbete med KFUM Central. Guarden Ron Lee övertalades att göra comeback efter att ha lagt av några år tidigare, berättar Arild.
Ron Lee är kanske den mest meriterade spelare som spelat i Sverige under en hel säsong. 1977-78 ledde han NBA-statistiken i mest gjorda ”steals”. Han hade förvisso hunnit fylla 40 år, men kunde fortfarande leverera från bakplan. Ron blev den pusselbit laget behövde för att gå hela vägen.
Detta skedde säsongen 1992-93 då Stockholm Capitals blev svenska mästare efter finalseger mot Norrköping Dolphins. Förstafemman bestod av Andrew Steinfeld, Ibbe Diarra, Christer Sabel, Ron Lee och Arild Beck.
- När jag tittar tillbaka på mina fem år som spelare i Sverige så gör jag det med glädje, men jag tycker att vi borde ha vunnit både säsongen innan och efter SM-guldet. Det grämer mig ibland, men det drabbar många spelare när de lagt upp skorna på hyllan, skrattar Arild.
Efter att Arild bestämt sig för att sluta följde fem år på Egon Håkansons företag som försäljare.
- Egon bad faktiskt om ursäkt och visade ånger över att han inte skrev kontrakt med mig, men jag svarade: ”Det är lugnt, det hade nog inte jag heller gjort”, skrattar Arild.
Under tiden fick han flera erbjudanden om att börja coacha, men höll sig ganska långt ifrån basket. När sonen Willy blev tillräckligt gammal började han dock träna honom i Alvik.
- Anders Carlberg ringde hösten 1999 och frågade om jag ville bli ansvarig baskettränare för Fryshusets gymnasium. Det lät för bra för att vara sant! Jag hade känt under lång tid att jag ville hjälpa ungdomar att utvecklas.
Många elever har under 20 år passerat revy. Vissa årgångar och spelare har satt extra starka avtryck.
- Första gymnasieåret med P-87. Vi deltog i den europeiska ungdomsserien EYBL och vann i gruppspelet både över Sabonisskolan från Litauen och CSKA Moskva från Ryssland. Tyvärr drabbades vi av skador strax innan slutspel, tråkigt för vi var en av favoriterna till guldet.
Rudy Mbemba är troligtvis den mest talangfulla spelare jag coachat, han jobbade hårt och disciplinerat när jag ansvarade för honom. Situationen vi skapade med den generationen gjorde att t.o.m Rudy ibland hade svårt att göra poäng på träning och det var därför han utvecklades så snabbt. Efter säsongen blev han proffs i Spanien och snart upphöjd som en av Europas största talanger, berättar Arild.
Andra generationer han minns är P-89, P-90, P-98, P-99, med vilka förutsättningarna var jämförbara.
- Nu ser jag fram emot att jobba med P-05. Vi har redan satt igång försäsongsträningarna. Vanligtvis spenderar jag hela somrarna hemma i Santa Barbara, men i år gick det inte p.g.a. Covid-19.
Vad är det då som fortfarande motiverar honom?
- När jag tittar tillbaka på mina 20 år som tränare så tänker jag framförallt på alla träningspass. Att få jobba med en dedikerad grupp som vill lära sig, hjälpa dem att ta nästa steg. Ge mig till exempel en tidig lördagmorgon med hög intensitet i Fryshuset...i de stunderna älskar jag mitt jobb!
 Arild med Ron Sanford, Carl XVI Gustaf och Anders Carlberg.  Rudy Mbemba som kistbärare vid Anders Carlbergs begravning. |  Från en artikel 1989. Anna, Willy och Arild. |
Röster om Arild Beck
Kicki Öman (verksamhetsansvarig Fryshuset Basket):
- Arild är en av klubbens mest erfarna och uppskattade coacher, en expert på att träna unga i individuell basketutveckling. Han har varit vårt basketgymnasium samt grundskolans basketprofil trogen under många år. Arild är en viktig pusselbit i föreningens spelarutveckling.
Ron Lee (f.d NBA-spelare och lagkamrat i Stockholm Capitals):
- Arild was the best player in the Swedish league at the time. He was truly a great shooter, l’d never beat him in a contest (lol). So do l think he could have played in the NBA? Oh yes!
Claes Tellman (Coach P-05 Lidingö Basket):
- Jag hade förmånen att vara Arilds Coach en säsong i Söder. Han hade en fantastisk spelförståelse och grym touch i skyttet och är utan tvekan en av de bästa importerna vi har haft i Sverige. Dessutom en riktigt sympatisk person som alltid var glad och positiv. En perfekt förebild idag som Coach för unga spelare!
Ben Howland (lagkamrat med Arild på highschool och junior college i Santa Barbara, men numera en av USA:s främsta college-coacher. Han har fostrat 23 spelare till NBA):
- Arild is a phenomenal person, Coach, and teacher! He was a great basketball player and has true love and passion for the game. Teaching the game, fundamentals, skill development, teamwork, are strengths he enjoys passing along to the next generation. He’s an excellent mentor and very good role model!
RSS-flöde
