”Kl. 13.00 på centrums baksida vid restaurangerna, där finns det en uteplats”, skickar Hajarata i ett textmeddelande strax innan utsatt tid. Några minuter senare dyker hon upp i frysen-hoodie redo för en fotosession. Det märks att Hajarata kan sitt Skärholmen. Där har hon bott i hela sitt liv och fick sin första kontakt med basket.
- Jag var 10 år och började i klubben Sydcenter med Tim Smith som coach. Hans dotter spelade också i laget, berättar Hajarata medan solen brassar på och kameran smattrar. Vi blev bästa kompisar och nästan alla av oss gick på Västerholmsskolan.
När laget efter några år skulle splittras sökte Hajarata sig till Fryshuset.
- Vi var tre spelare från laget som gick på deras uttagning, men endast jag kom med. Att byta lag var inga problem. En tjej som heter Maria tog hand om mig genom att föreslå att vi skulle göra övningar tillsammans när vi delade upp oss två och två, men alla i laget var väldigt öppna mot mig. Jag kände mig välkommen, berättar Hajarata.
- Det gick att kombinera studier med basket samtidigt som jag redan spelade i Fryshuset, men det var jättekul att gå där också. På rasterna kunde vi leta upp en ledig danssal eller gå till hallen och skjuta. Efter skolan spelade vi ofta kort och det kunde hålla på tills kvällsträningarna började. Jag gillade verkligen stämningen på hela gymnasiet och min klass var jättehärlig, man kom dem så nära, berättar Hajarata.
Under denna tid hade hon hunnit bli uttagen i Stockholms regionslag samt spelat några ungdomslandskamper med Damer U15.
- Mitt lag Fryshuset F-99 slutade ofta på andra- och tredjeplatser i de stora turneringarna, men lyckades vinna guld en gång i Scania Cup (det inofficiella nordiska mästerskapet).
- Det kom som en chock och lämnade ett stort tomrum i vår familj. Pappa var alltid så intresserad när det gällde basketen. Han var alltid peppande innan jag skulle iväg och jämt snabb med att fråga hur det hade gått efter matcherna. Den känslan finns kvar inom mig, nu när säsongen drar igång kommer jag att sakna den peppen från honom, berättar Hajarata.
Själv besökte hon Gambia för första gången i december med familjen.
- Jag var den enda av barnen som aldrig hade varit där, dessutom den enda som föddes i Sverige, men det blev som att komma hem, jag ville inte resa tillbaka. Vi träffade släkt och syskon till pappa som jag aldrig träffat förut. Även flera av mina gambiska vänner från Sverige var där samtidigt. Jag vet faktiskt inte varför jag inte tänkt på att resa dit tidigare, men nu vill jag göra det varje år, säger Hajarata.
- Dagis, fritids, lågstadielärare eller nåt sånt. Det skulle passa mig bra, något jag älskar och är van vid i och med mina åtta syskonbarn.
Inte tillräckligt många tjejer med invandrarbakgrund från förorterna fortsätter att spela basket när de blir äldre och det har diskuterats om kulturskillnaderna blir för stora i vuxen ålder mellan olika grupper i samhället.
Snart börjar hennes 6:e säsong med damlaget som spelar i Sveriges näst högsta serie som heter Basketettan. Hon är numera en av veteranerna.
- Det skulle vara spännande att spela i högsta serien någon gång. Jag vill se hur duktig jag kan bli, men trivs väldigt bra i mitt lag. Vi har blivit så goda vänner, för livet känns det som, avslutar Hajarata.
* Mandinka är språket Hajarata talar hemma. Folkgruppen är en av de största i Afrika och har sitt ursprung i Maliriket som grundades i början av 1200-talet.
* Karaktären Kunta Kinte i Alex Haleys bok och sedermera TV-serie Rötter (Roots) kom från Mandinka-byn Jufureh i Gambia.
* Både trumman ’Djembe’ och stränginstrumentet ’Kora’ härstammar från Mandinkafolket.
* Andra svenska basketspelare som talar Mandinka är till exempel damlandslagets Binta Drammeh och hennes lillebror Sheriff.
* Hajarata kallas för ’Hajen’ av sina basketkompisar och ’Jarata’ av sin familj och nära vänner.
* Fryshusets damlag har hemmapremiär den 31 oktober kl. 15.00 mot KFUM Blackeberg.